Fantastisk text.

Gårdagen var så sjukt underbar. Helt klart en av dem bästa i år, iallafall hittills. Grattis bäsa du, en av de finaste vännerna i världen!!

*heltjävlasinnessjuktlycklig*

Den där jävla ångesten. Jag KAN inte missa mer skoltid. Jag bara får inte. Och jag som ska vara sådär sjukt amibitös och överdrivet lycklig. Jo tjena. Men jag vill ju verkligen inte dit. Jag orkar inte höra om mina misstag som jag gjorde för snart två år sen. Herregud. Ingen kan gå vidare om folk fortsätter ta upp det. Jag blir galen. På riktigt. Ibland undrar jag om jag drömmer, om jag är död, om jag fantiserat ihop allt eller om jag verkligen är en sån idiot som sabbar allt jag kommer i kontakt vid bara genom att existera. Jag kan inte leva med att förstöra så mycket för folk. Om jag bara kunde ta tillbaka allt. Om de hade kommit över det hade jag kunnat ta det som en läxa. Men det går inte när jag inte har löst klart uppgiften än. Framtiden är en variabel, X, men det är också jag, Y, och alla de jag kommer såra, Z. Det enda som är säkert är det som har hänt och jag vetefan hur jag ska lösa den här uppgiften. Massa klotter på ett papper är allt jag ser. När ska jag finna en lösning? Hur ska jag klara provet när jag inte ens fattar hur jag ska räkna ut uppgifterna i läxan?! Jag har alltid sugit i matte.

Jag hatar när folk ifrågasätter mina drömmar och mål, eller när de säger att "Men du vet att det där aldrig kommer hända" eller "Jag vill inte sabba nåt men tro inte på det där för mycket". Tror de inte att jag vet det?! När jag mår dåligt är min enda tröst framtiden. När jag säger att jag ska något så SKA jag. Så när jag säger att jag ska lappa ihop min trasiga familj håll käften och stötta mig. Det är i sånt jag behöver någon som tror på mig. Jag vet väll att det inte finns en enda vettig chans att få en jävla lamborghini, men jag skiter totalt i vilken bil jag kommer äga. Kan ni inte låta mig tro att det finns hopp för dem jag bryr mig om? Vissa tror bara på sånt som är logiskt, men logiken i mitt liv har visat sig vara helt jävla ologisk att det enda jag har kvar att tro på är hoppet. Så låt mig behålla det. Snälla.

Vad ska jag göra när det enda som hållt mig från att helt rasa samman visar sig vara en lögn? Jag sumpade min chans, jag är otroligt glad att de funnit varandra, det var ju det han ville, och nu är han lycklig.. Det var så här det var menat att bli. Jag vågar inte tänka något annat. Fan. Det borde varit jag som gjorde honom sådär inihelvetes lycklig. Men det är bra som det är.
Usch. Jag är så äckligt feg. Varför försökte jag inte mer?

Jag har aldrig gråtit på det viset förr. Tårarna började rinna nedför mina kinder på ett sätt som de aldrig gjort förut. Jag kunde inte andas. Det var som om luften fastnade i mitt bröst, och det gjorde så otroligt ont. Så jävla fkn ont. Och jag är inte en sån som gråter.